Sedan introduktionen 1971 har den uppvärmda halvledarkärnan uppfört sig som ett motstånd med variabel temperatur som vänder trenden med hög/låg uppvärmningstemperatur, eftersom värmespåreffekten varierar med temperaturen på olika ställen på det elektriska värmespåret. Självbegränsande elektriska värmespår har blivit den vanligaste typen av elektriska värmespår i världen idag. De kan användas i stor utsträckning vid transport av flytande föremål i rörledningar och frostskyddsisolering av tankar, underhåll av processtemperatur, uppvärmning av vägar, ramper, övergångsställen, takfot och golv. Mellan de två ledande kärnorna i det självbegränsande elektriska spåret, ett halvledarpolymermaterial som spelar en uppvärmningsroll, och dess yttre del är sammansatt av ett inre polymerhölje, ett legeringsskyddsnät och ett yttre polymerhölje. När en ström passerar stiger kabelresistansen när temperaturen på det elektriska spåret ökar. Som ett resultat av detta minskar elkabelns uteffekt när dess temperatur ökar. Eftersom värmespåreffekten varierar med temperaturen överallt på det elektriska spåret, framstår den uppvärmda halvledarkärnan som ett variabelt temperaturmotstånd som är motsatsen till trenden för hög/låg värmetemperatur. Självbegränsande elektriska värmespår överhettas inte även vid överlappning. Utan speciell design kan det självbegränsande elektriska spåret skära sin arbetslängd på plats för att exakt motsvara rörets verkliga läggningslängd, utan specialverktyg, och är extremt lätt att installera.
